En himmelsfärdsnotis

Man kan väl i alla fall säga det att Kristi himmelsfärd är minst av allt diffus. Han flög till exempel inte, som en del kallar det.

Lyftes upp står det. Ett moln tar honom ur deras åsyn. De som såg visste nog vad de såg.

Han blir upphöjd, och molnet är Guds sätt att visa sig. Det har hänt förr genom historien, det där med moln. Guds närvaro. Det visste de som som såg. De förstod, att här såg de evighetens Gud ta hem den uppståndne. De förstod det lika väl som du vet när du går ut genom dörren hemma, vad det var för dörr Jesus gick genom här. Solklart moln.

Den som vill fundera på den lediga dagen, inledningen på en alltid alldeles lagom passande vårlig långhelg har en startpunkt här t ex. Allt står i inledningen av Apostlagärningarna i Biblen.

 

Posted in tro | Tagged , , | Leave a comment

Bönens dialektmysterier

Om min syster, som flyttat lite längre från hemtrakten, ringer till min bror som bor kvar där i närheten, så lär det vara så att hennes man hör en omedelbart förändrad dialekt.

Idag är Bönsöndagen. Bön som samtal med Gud om livet. Kanske som att återkoppla till en dialekt man haft, som känns bekant på nåt sätt. Tron är att Jesus blir uttalad i världen i ord och handling, att hans närvaro väcker hopp och längtan efter liv.  Himmelsdialekten, hemmadialekten.

Nu kanske man inte har som högsta dröm att bli allt tydligare i nån västgötsk dialektvariant… bara lite. Jag vill gärna tala Guds dialekt. Bön – att prata med Gud mycket, och låta uttalet få flyta på.

Posted in tro | Tagged , , | Leave a comment

Kent. Vi ses.

Lyssnar på Kent: Jag är inte rädd för mörkret. 

Musikaliskt är det helt i min smak. Detaljerat och möjligt att komma in i, men inte förutsägbart som så mycket annat. Jag lyssnar vidare.

Och det är nåt mitt i livet över de där texterna. En blick på det som några decennier av vuxenliv ser, och en vag blick framåt. En kritisk fråga. Relationer & människor, miljö & ansvar. Jag lyssnar vidare.

Säg
det där du alltid ville ha sagt
till mig
Våra barn ska svepa filtarna
över våra huvuden
Ridån går ner och ljusen släcks
och kvar finns bara sägner
om motorvägarna
bered en väg
för nya ägare
(Petroleum)

Japp, till sommaren blir den Kent vid Varbergs Fästning. Bra idé Emma.

Posted in personligt | Tagged , | Leave a comment

Jag är postkodmiljonär, nästan.

Ibland skickar Rickard Sjöberg brev till mig. Han skriver personligt och skriver mitt namn med stora bokstäver. Han har tydligen ett lotteri där han vill att jag ska vara med, och allt kommer bli så bra. ”Markus Wallgren – du är välkommen med och vinner tillsammans med dina grannar” Personligt, med hopp uppmålat för mig, och gemenskap med människor i min närhet. Vackert personligt brev. Med mitt namn.

Jag har ändå svårt att svara på det. Jag kan inte komma på att vi har setts. Han ser trevlig ut, men jag tror inte han känner mig.

I dagens texter i gudstjänsten beskrivs hur Jesus ropar på fåren vid namn, de känner igen hans röst, och de följer.

Han som känner mig sedan innan jag föddes, han som redan har gett mig universums all rikedom i mitt dop, han som i sin person samlar till sann gemenskap – han nämner mitt namn och säger följ med ut till liv och liv i överflöd.

Lyssna till den rösten du innerst vill höra. Du hör den Bibelordet, du hör den i bönen, du möter honom i dopet och nattvarden, han är i tjänsten för din medmänniska, gemenskapen. Jesus som säger: ”Jag har gett mitt liv för dig.”

Våga följa den rösten – han kallar dig vid namn, och du känner igen. Det är väl typ det Rickard menar.

 

Posted in kyrkliv, personligt, preliminaries - inför söndag, tro | Tagged , , , , | Leave a comment

Om uppståndelse

Blev påmind om den här igen. Bra. Kolla. Texten finns nedan.

Resurrection: Rob Bell from Rob Bell on Vimeo.

Jesus is standing in front of the temple in Jerusalem
the massive gleaming brick and stone and gold house of God
and he says destroy this temple
and I’ll rebuild it in three days

the people listening to him said how are you going to do that?
it took 46 years to build this temple!
but he wasn’t talking about that temple
he’s talking about himself
he essentially says, listen
I’m going to be killed
that’s where this is headed
because you don’t confront corrupt systems of power
without paying for it
sometimes with your own blood
and so he’s headed to his execution
if you had witnessed this divine life extinguished on a cross
how would you not be overwhelmed with despair?

is the world ultimately a cold, hard, dead place?

does death have the last word?
is it truly, honestly, actually dark
and so whatever light we do see
whatever good we do stumble upon
are those just blips on the radar?
momentary interruptions in an otherwise meaningless existence?
because if that’s the case then despair is the
only reasonable response

it’s easy to be cynical

but Jesus says destroy this temple and I’ll rebuild it
he insists that his execution would not be the end
he’s talking about something new and unexpected
happening after his death
he’s talking about resurrection

resurrection announces that God has not given up on the world
because this world matters
this world that we call home
dirt and blood and sweat and skin and light and water
this world that God is redeeming and restoring and renewing

greed and violence and abuse they are not right
and they cannot last
they belong to death and death does not belong

resurrection says that what we do with our lives matters
in this body
the one that we inhabit right now
every act of compassion matters
every work of art that celebrates the good and the true matters
every fair and honest act of business and trade
every kind word
they all belong and they will all go on in God’s good world
nothing will be forgotten
nothing will be wasted
it all has it’s place

everybody believes something
everybody believes somebody
Jesus invites us to trust resurrection
that every glimmer of good
every hint of hope
every impulse that elevates the soul
is a sign, a taste, a glimpse
of how things actually are
and how things will ultimately be
resurrection affirms this life and the next
as a seamless reality
embraced
graced
and saved by God

there is an unexpected mysterious presence
who meets each of us in our lowest moments
when we have no strength when we have nothing left
and we can’t go on we hear the voice that speaks those
words

destroy this temple and I’ll rebuild it

do you believe this?
that’s the question Jesus asked then
and that’s the question he asks now

Jesus’ friends arrive at his tomb and they’re told
he isn’t here
you didn’t see that coming, did you?
he’s isn’t here
there is nothing to fear
and nothing can ever be the same again
we are living in a world in the midst of rescue
with endless unexpected possibilities

they will take my life and I will die Jesus says
but that will not be the end
and when you find yourself assuming that it’s over
when it’s lost, gone, broken and it could never be
put back together again,
when it’s been destroyed and you swear that it could never
be rebuilt

hold on a minute
because in that moment
things will in fact have just begun

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Fem rosor & tvåtusen ankor

På altaret fem röda rosor. Jesu kors, fem sårmärken, död. För mig utgiven, offrad för livet, för att försona världen med Gud. Allt vårt offrande av medmänniskor utmed vår väg, bär han i sin kropp. Försonar. I sig själv bär han fram inför Gud en upprättad  mänsklighet, vittnar om att inga mer offer behövs. Inga andra offer är vår kärlek till honom och medmänniskan.

I ån tvåtusen gula ankor. Många människor i en by. God gemenskap. Trevligt. 

Där nånstans är Långfredagen i Torestorp.

Posted in byliv, kyrkliv | Leave a comment

Helst inte turist

Läs Anna Sophia Bondes text. Väcker tankar.

Livet är inte på distans. Det är nu och här, och det är beröring och närhet, händelser och möten.

Att betrakta är att delta. Ansvaret är mitt i allt. Det jag ser blir en del av mitt liv, och det blir något för mina ögon, öron och händer att ta tag i och arbeta med. Ta del i. Forma, förändra. Ge hopp.

Längtan att fly in i en illusion av trygghet vid min tv kl 20 en kväll. Där sätter jag mig med mina intryck av den dag, och låter dem diffust vaggas bort till andra människors skratt på och lek.

Hellre rasta med andra resande en stund vid Ordet och Måltiden i min kyrka. Där tar jag emot i en akt av delande, händelse, verklighet och liv. Det går utöver mina begrepp, och är samtidigt helt konkret.

Så andas in det liv som är arbete och vila. Inte egoistiskt turista i verkligheten, runt i cirklar, mest för min egen skull med fina och meningslösa souvenirer. Jag vill vara. På väg, i kärlek, i tjänst, i öppen verklighet.

Posted in personligt, tro | Leave a comment

Bokstavsbibel

Läser en debattartikel på dagen.se av Anders Caringer. Han talar om Bibeln, och om tolkningen av den som får kristna att hamna i fållor och fällor som gör att tron blir svår. Genast får han såklart på pälsen i bloggresponsen.

Men om man nu söker se att Caringer har en poäng, för det har han, och inte bara ställer in honom i fållan för dem som gått i fällan att tillhöra ”de liberala” eller nåt, vad säger han? Jag tycker mig se en längtan efter att ta Bibelordet på allvar, utan att bli omöjlig för den sökande människan.

Jag har tänkt en del, och läser en del om skapelsen t ex. därför blir det mitt exempel. Synen på skapelsen är definitivt en stötesten för människor vi möter idag, och vår oförmåga att på ett relevant sätt tala om detta orsakar mycket raljerande och avståndstagande från tron. Kvinnan som skapad av mannens revben till exempel.

Och vi har uppenbarligen här ett exempel på svårigheten att förstå de första kapitlen i Bibeln. I kölvattnet av västerlänsk Bibelförståelse och vetenskap formades synen att jorden skapades på sex dagar. Främst USA har det kommit att bli viktigt att förfäkta att jorden är 6000 år gammal och inte mer. Men den läsningen av de mytiska texterna är inte särskilt förtroendeingivande eller sanna mot sättet att se på texten längre tillbaka i historien. Det där med att en mytisk berättelse är sann – det förstår vi inte, känns det som.

Men lägg Bibelns sanningsanspråk i och genom den helige Ande på den mytiska berättelsen, så har vi ganska enkelt en sann myt i det avseendet att den beskriver vår tillvaro sant. Guds skapelse av tillvaron – hur skulle den annars beskrivas? Det är ju liksom urhistoria. Att tro att berättelsen följer en tradering från Adam och Eva, det håller inte. Inte desto mindre kan man säga att Adam och Eva är reella människor, deras val av frukten på fel träd en verklighet. Jag skulle säga att det som gör den judiska & kristna skapelseberättelsen till en sann myt är att denne Gud senare återknyter och blir människa i denna sin egen skapelse.

Men, jag är i början av detta, och har inte alla teologiska svar och full koll. Det är inspirerande att tänka kring det – och jag ska ta upp det där med revbenet senare. Jag menar att en trygg och god teologi kring skapelsen och berättelserna, myterna, där är en mycket god ingång till tron. Men då måste man läsa på lite.

Alltså – Bibeln är sann och i allt inspirerad av den helige Ande, och därför med oanade djup. Kanske speciellt svårt för västerlandets sätt att tänka. Det gör inte mötet med Kristus diffust eller mindre. Tvärtom.

Posted in kyrkliv, tro | Leave a comment